Av semestern blev det mesta skit. Men en sak etsades fast för evigt,’first-lady’ en mycket kortvarig, oförglömlig men omöjlig kärlek.
Det tog drygt 5 timmar att komma dit med charterflyget. Det började bra. Det måste man medge. Plats på rad 17 på en 747 vid nödutgångarna har man gott om benutrymme! Resten har en, som det heter på flygspråk, minimal pitch. Sardinpackning mao.
Gran Canaria är största ön väster om Afrika och Spanskt territorium.
Men säg den lycka som består! Väl på plats fick jag uppleva en underbar dag på hotellkomplexet. En uppfräschande simtur i poolen satte pricken på en perfekt start. Men var det inte lite väl kallt i poolen?
En kort tripp till en lokal restaurang med mycket bra mat slutade med den första signalen om att något inte stod rätt till. En taxi körde oss till fel destination och blåste oss på 150 spänn. Sådant får man väl ta. Jag hade min GPS i fickan så vi hittade hem även om vi fick ducka några suspekta typer som förföljde oss i en bil. Vi lurade dem genom att hitta i mörkret till vårt hotell.
Helvetet började den natten. Jag kunde knappt andas mellan hostningarna. Sömnen plågades ständigt av andningsproblem. Mardrömmar plågade mig.
Eftermiddagen därpå ringde min sambo efter läkare. Jag kunde knappt ens gå på toa. Mitt sinne plågades av ständiga tvångstankar. Läkaren var spanjor och kom med en sjuksköterska som tolkade vår konversation.
Medicin skrevs ut och min sambo fick gå till apoteket. Problemet var bara att de 3 medicinerna som skrevs ut gick inte att enkelt särskilja, alla var på spanska.
Detta med min diabetes (som nu spann helt ur kontroll) förbättrade knappt min situation. Var det dag eller natt? Var drömmen verklighet eller fantasi. Vaknade jag av ångest eller av svårighet att andas? Timmarna gick. Dagarna gick. På onsdagen regnade det. Det minns jag. För då hade min sambo kokat frikadeller och spagetti. Jag kunde inte äta mer än en fågel.
Det var då jag mindes jag katten som passerat vår bungalow. En liten rödspräcklig hona. Skygg. Men nu satt hon vid skjutdörren och betraktade mig. Jag gav henne ett leende. Sen var det tillbaka i det alltför välbekanta sovrummet. Och sängen jag inte kunde ligga på sidan eftersom den var för hård.
På torsdagen kom jag upp så pass att jag kunde läsa bok och katten tog en stol bredvid oss. Redan på kvällen gav jag henne lite mat och vatten.
Natten till fredagen hoppade hon in i sovrummet på morgonen. Jag visade ut henne, men sedan var hon där på altanen hela dagen. Jag var äntligen så pass återställd att vi kunde ta en taxi till stranden och äta en god middag. Visserligen fick jag en hostattack som nästan meriterade en ambulans.
Väl åter på hotellet hann vi knappt sätta oss innan ’first lady’ kom fram. Jag hade lite sardiner i en burk som hon åt upp. Sedan hoppade hon upp i mitt knä. Innan hon somnade spann hon. Då insåg jag att hela helvetesveckan kanske varit ämnad för denna korta stund. En främmande katt i mitt knä gav hela sin kärlek till en okänd turist som visat henne kärlek och förtroende.
En omöjlig kärlek. Men trogen var hon. Jag såg henne vänta på mig hela natten ute på altan.
Packat och klart. Taxin väntade. First lady förstod nog innerst inne. Ett litet hej med handen från mig och sedan till flygplatsen.
Mitt hjärta värker än.
Sett ur hennes synvinkel var nog inte min semester helt bortkastad i alla fall.