Motorvägen mot Norrköping började ta slut. Det gjorde däremot inte farten. Jag var 15-16 år. Min kompis, Stefan och jag, satt bak. Vid ratten satt Stefans pappa, och Stefans mor i främre passagerarsätet. Motorn vrålade. Bilen var en BMW 1800.

Det fanns mycket materialism i Stefans familj. De hade radhus tidigt, var en av de första i kvarteret med både diskmaskin och färg-tv. Båt och sommarstuga följde efter.

Stefan själv började med fotografering på en billigare nivå, men hade snart en Nikkormat, Nikon F's lillebrorsa. Själv hade jag länge en Edixa. Jag tror att jag fick 10 bra bilder av 100 rullar innan jag lyckades handla mig en riktig kamera.

Men familjen gjorde rätt! Vad vore livet utan prylar? Ja, några håller väl inte med förstås, men pryltokig har jag alltid varit.

Så det var bara helt i linje med allt annat hos familjen när sonen skaffade sig en snabb plastbåt och fadern hämtade sin nya BMW 1800.

En beige sak med brun inredning vill jag minnas. Då var jag ännu inte biltokig, jag hade inte ens körkort för bil. Men visst kunde man ana att det här var en annorlunda bil jämfört med många andras .

En söndag i slutet på sommaren bestämdes det att vi skulle hälsa på bekanta i Norrköping och Stefan fick ta med sin 'bästis', dv.s. jag.

Det var varmt, och nån luftkonditionering fanns inte. Men det fanns inte i många andra bilar heller vid den här tiden. Så med rutorna nedvevade påbörjades färden.

Efter att ha trasslat sig ut ur Nyköping och åkt en bit söderut förbi Tuna Motell och lite till började motorvägen. Det var där problemen började.

Vi fick 'påhäng' av en Merca. Den kröp upp bakom och körde om. Sen saktade den farten så att vi kom ikapp. Och körde om. Det här hände flera gånger. Irritationen började visa sig hos Stefans far.

"Hur skall den jäveln ha det?" sade han.

Det blev startsignalen till baksätespassagerarna!

"Kör om, kör om, kör om!" började jag och Stefan mässa genast .

Så började racet! I uppförsbackarna hade Mercan övertaget, den lyckades sakta vinna terräng. Men så fort det började luta utför då kom vi ikapp. Vi var ju fullastade, Mercan kördes av en ensam förare.

Sista nedförsbacken innan motorvägen tog slut mot Norrköping blev Mercans dödsstöt. Vi kom ikapp!

Då utbrast jag: "OK Gunnar nu gäller det, riv ur spjället!"

Denna muntra uppmaning fick alla i bilen att skratta våldsamt precis när vi segrande svepte förbi Mercan. Föraren i Mercan fick syn på oss, alla våldsamt skrattande när vi glatt seglade förbi! Vilken nesa! för honom!